Lindgrenfamily

När folk berättar om hur de hört av andra, hur gravida kvinnor ibland beter sig mot sina män. Då är d lätt att tänka, fy vilka idioter! Nu är det ju tyvärr så att jag verkar vara en av dessa kvinnor(jag hoppas dock för allt i världen att jag kanske inte är den värsta av dem) jag har börjat inse att jag kanske rent utav e en bitch. Jag känner ändå att detta inte e för evigt(hoppas man blir normal igen efter förlossningen) så därför får nog tyvärr nära och kära stå ut med mig ett tag till. Fast värst är nog att jag själv behöver stå uted mig själv:-( de andra kan ju faktiskt välja att lämna rummet eller min närhet när det brinner i knutarna. Själv får jag snällt försöka lugna ned mig, tänka igenom vad som hänt och sedan be om ursäkt. Det tragiska i det hela är när jag väl ska fundera ut vad som gick snett och inser att jag glömt vad den startande orsaken egentligen var. Pinsamt!! För då undrar man ju såklart vad som gick snett från början. Känner igen mycket av det här från min tonårstid, då man gjorde en gnutta uppror. När man gråter som mest, då undrar man varför INGEN kommer och tröstar en och samtidigt tänker man, att kommer någon in i rummet nu så får de en käftsmäll! Lätt schizofreni liksom. Älskar Emil och hoppas han inte slutar älska mig för att jag är ett litet as emellanåt...over and out