Lindgrenfamily

Min kära Sambo Emil är ju proffscyklist som säkert de flesta av er vet.
Igår vann han tempo-SM i Borås och imorgon klockan 14.30 avgörs det "vanliga loppet" som kallas för cross country.
Själv stod och står jag även imorgon vid sidan om och skriker så gott jag kan. Gissa vem som var tröttast efter loppet igår. Jo JAG. Min puls dunkade på i ett hetsat tempo, min syster sammanfattar det så här: Hon hade sån puls att hela bröstet hoppade.

Idag var jag hur seg som helst, men bestämde mig för att ta en cykeltur iaf. Jag gjorde iofs.  allt i slow motion, såsom att byta om, ta ut cykeln ur garaget, pumpa fram och ta på mig handskarna. I hopp om att det kanske skulle börja ösregna. MEN, det kom inget regn och har heller inte gjort det än.

Jag gled sakta iväg på cykeln och kände hur blåsten ven i mina öron. Jag hade fortfarande inte bestämt mig för vilken runda jag skulle ta...Funderade en stund på Loo-rundan som tidsmässigt brukar ta runt en timme. Nä, tänkte jag. Det blir för långt. Jag kan trampa in grusvägen strax utanför Gräfsnäs och så kan jag ta cykelvägen hem. När Gräfsnäsvägen tog slut och jag skulle svänga ut på stora vägen, så kände jag bara att FAN JAG SKITER I DETTA. Jag gjorde en snabbomvändning och gled mot samma håll jag kom, vek av vänster och rullade mot parken. Utanför min mors hus så tänkte jag stanna till och hoppa in å slagga på hennes soffa. Men tänk om det börjar regna, då måste jag ju bli blöt på hemvägen=(

Jag for hem istället hem och kröp ned under filten på sängen och stensomnade iklädd träningskläder...Gött!
Gött är också att jag ej är något cykelproffs=)

                          Emil på pallen efter tempot